Ikväll är det en vecka sen vi kom till Bryssel, det är inte klokt vad fort tiden har gått!

Efter de första lugna dagarna har Atte piggnat i rejält. Jag försöker att gå en långtur på förmiddagen innan det är alltför varmt. Vi traskar runt i staden och hittar nya platser. Igår var egentligen första dagen vi tränade lite smått. Jag hade klickern och lite godbitar och så hittade vi en jättefin pinne i parken som vi kampade med. Mest trix och lite grundfärdigheter och Atte var på sitt allra bästaste lekhumör.

Det känns som om han faktiskt har en bättre vardag här. Vi är mer tillsammans och jag hinner träna några korta pass varje dag, vi promenerar längre och alla intryck, dofter och ljud tar också på. Så han sover så gott däremellan och är pigg och glad när vi ska iväg. Redan andra dagen fick han vara ensam en stund och nån timme varje dag blir det. Jag vill inte ha med honom till affären och på ärenden, det verkar gå hur bra som helst. Det finns bara en lägenhet ovanför oss och det går hiss dit, postlådorna är i foajén, så det är nästan inget spring i trappan att skälla på. När vi är hemma skäller han inte, men i förra lägenheten fick jag veta att han skäller på postgubben, så jag är nöjd att det är lugn nu.  

Den enda flyttstressen jag märker av hos hunden är att han är morgonpigg! Så är det alltid när vi sover på nya ställen, upp vid 8. Annars kan han sova lika länge som jag, men jag antar att det går över, det gör det alltid.

Nästa lilla dilemma blir att hitta hundfoder. Jag packade med knappt ½ säck hemifrån, för att inte riskera att behöva ge något annat de första veckorna. Nu gäller det att hitta en djuraffär och luska ut hur man ska släpa hem allt.

Idag var vi till vår närmaste park, där fick Atte springa lös en stund, hämta lite pinne och sträcka på sig. Kändes bra. Igår fick han dessutom fara ut och jogga medd husse på kvällen. Det var premiärtur för dem men det hade gått jättebra. Det är ju inte självklart att det går bra, som jag trasslade och höll på när jag skulle lära Atte att gå i midjebältet medan jag gick med stavar. Skitsvårt att klicka!  

Nåja, vovven är uppenbarligen vuxen nu och hussen är inte av sorten som blir arg och frustrerad, så båda killarna var flåsiga, stolta och smått yra när det drällde in genom dörren.