Min älskade, vackra, kloka, envisa, glada settervän är borta. I 12 år har hon funnits vid min sida natt som dag och i 12 år har hon förgyllt mitt liv med sin underbara personlighet. Det finns de som säger att settrar är opersonliga men det är så långt från sanningen man kan komma. Alla som har lärt känna Dessie vet vad jag menar.

Nu är de 12 åren slut. Inga fler oooanden när man kommer hem. Inga fler mjuka pussar när man är ledsen. Men heller inga fler oroliga morgnar när man undrar om Dessie fortfarande lever när man vaknar och heller inga fler ledsna promenader där man tvingats lämna henne ensam därför att hon helt enkelt inte orkar gå så långt längre.

Det kommer ta tid att vänja sig. Jag kommer nog att lämna grinden öppen ett tag till, som jag gjorde ifall Dessie ångrade sig på väg ut mot lilla skogsrundan och ville gå hem själv. Jag kommer säkert också att undra om Dessie har kommit in ännu innan jag stänger ytterdörren för natten. Hennes älskade trädgård var som bäst på sena kvällar nämligen och det var många gånger då jag precis skulle gå och lägga mig men insåg att Dessie visst inte hade kommit in ännu. Då låg hon precis utanför ytterdörren, lungt väntandes på att bli inläppt.

Idag 12 år och 2 dagar gammal fick hon lungt somna in, hemma i sin säng med distriktsveterinärens hjälp. Att åka till en klinik kändes inte rätt och jag är så glad att det gick att lösa på detta sättet. En ljuvertumör, en dålig lever samt spondylos i ryggen var för mycket att leva med längre. Detta var min sista gåva till henne, min älskade, min vän.