Text: Bozenna Montwill Leg veterinär




Jag har varit lite låg de här senaste dagarna då jag faktiskt tog illa vid mig av en springeruppfödares klumpiga uttalande per telefon. En kvinna som aldrig träffat Linus eller känner hans personlighet, vet hans historia.
Men hon tyckte att hon skulle ge mig ett gott råd, dvs att han skulle avlivas just för att han är rädd för hantering av sina öron.

Jag hade haft större förståelse om jag hade ringt desperat och beklagat mig, sagt att jag inte går i land med hunden, jag var rådlös om hur jag skulle gå tillväga, att jag bara skulle se alla nackdelar och behövde stöd i ett svårt beslut..

Men om man som jag ringer lugnt och trevligt, glatt och positivt säger att "Jaha, då kommer jag göra såhär och jobba på det här sättet och lägga upp det i flera steg för att vänja honom" och helt sonika förklarar att "Han är rädd och blir då bitsk för att komma undan men jag har en munkorg han glatt går in i och använder lugn och belöning" så det kommer nog att gå bra.

Då är det ju upp till mig var min smärttröskel går, om det är ett "problem" i andras ögon att hunden agerar oönskat, och de struntar i hans anledning och saknar förståelse för att en hund som haft varaktigt ont i flera år skapar en rädsla vid förväntad smärta och agerar i förebyggande syfte för att freda sig, att även en hund har rätt att uppleva saker obehagliga, att den kan ha rätt att säga ifrån då den inte förstår att obehaget leder till en förbättring...

Om det inte berör den främmande personen, uppfödare eller ej, och frågan gäller inte hur hunden reagerar, det är inte det jag frågar om råd kring, utan om en behandlingsform för hans öronproblem.. vad har man för rätt att rekommendera avlivning på den grunden?

Det har jag gått omkring och stört mig på nu i flera dagar. Jag tar det personligt.


Det är ofta som vi får in hundar i verksamheten som kenneln har rekommenderat köparen att avliva. Senast var det en golden retrievervalp på 9 månader som var "aggressiv" och ouppfostrat hoppade och nafsade i armarna, dvs helt sunt och vanligt valpbeteende. Önskvärt, nej, men format av människan.

Han fick ett nytt hem. Han har inte mördat någon än vad jag vet.

Tänk vad man skulle kunna göra det enkelt för sig om man helt enkelt skulle sluta att söka familjer som vill utifrån hunden lösa ett beteende som den har ärvt av en tidigare familj. Om man inte skulle söka familjer som accepterar en hund som kan komma med bagage, utan om man skulle vara superkrass. Vart ska vår nya ribba gå?

Vi kan ju börja med att "ta bort" de hundar som inte kan gå i koppel. Ja, de har ju inte fått lära sig det hur de ska göra rätt. Men det ligger väl mentalt det med, att de inte kunnat uppfatta ett fotgående utan inlärning av sin ägare? Nu kommer hälften av våra omplaceringshundar att sändas till Doktor död.

Vidare har vi de som inte är rumsrena. De som levt i hög stress eller blivit varvade av en olämplig familj och inte fått en chans att göra ifrån sig regelbundet. Ja, vi kan nog lika väl ta bort dem med, de är ju inte felfria de heller. Skicka till Doktor död.

De som jagar katter då? Ja, det vete tusan om de ska få leva.. de kan ju skada katterna. Nu går nog mer än hälften till avlivning för vad är det det första en understimulerad hund gör när en kisse korsar gatan? Då blir ju hunden en trafikfara dessutom. Bort med dem med. Skicka till Doktor död.

Jag tror inte vi har så många hundar kvar nu. Vi får nog säga det till alla de underbara familjer som slutligen tar en hund genom oss, att vi har en ny policy där vi helt enkelt sätter oss till döms över alla hundar som inte agerar efter rasstandarden, och även de som har fel pigment eller som gör ett dåligt jaktprov. Det finns nog ännu fler vi kan urskilja utan protest.

Fram för de felfria hundarna som aldrig kommer att förorsaka några besvär, som är komplikationsfria, bra material att leva med och avla på.

Varför ska någon hund omplaceras?

En hund har väl inga rättigheter att ha dåliga erfarenheter eller egna åsikter?
En hund ska väl tränas till en uppgift och de som inte passar in i mallen utesluts ur klubben?

I ärlighetens namn, varje vecka ger jag samma besked till flera som ringer till Hittehund. På ett försiktigt sätt förklarar jag att  "Din husky som redan har bitit dig oprovocerat, som skadat grannens bebis och som du inte litar på bland andra hundar, den kanske bör somna in istället för att gå vidare..."

Senast var det en utbildad tjänstehund som tuggat på sin matte rakt i ansiktet, ett rejält bett.

Min ribba går vid hundar som vi inte vågar ta ansvar för, som kan bli en fara för sin omgivning.
Inte vid hundar som fungerar klockrent i alla situationer förutom vid hantering av veterinär eller trim och som då behöver en erfaren trimmare eller lugnande. Inte sjutton skule jag vara trevlig utan bedövning hos veterinären eller en lugn hand på min panna som berättar att smärtan bara är en ilning?

Jag har inte varit verksam i Hittehund under mer än 7 års tid utan att medverkat till hundar som har dött. Jag minns varje hund som har behövt vandra den vägen, och ofta tänker man tillbaka och undrar över sitt beslut, när man har rätten att bestämma över liv. Ifall det inte hade funnits någon som hade kunnat få rätt på den hunden. Men så minns man hur hunden man låg och kramade om natten snabbt och med 45 kilos tyngd kastade sig emot en främmande människa bakifrån och bet djupt, och man tänker igen, att ibland har människan låtit det gå för långt, någon måste ta ett ansvar och sätta stopp.

Men den dag jag åker till veterinären och tar bort Linus för att han har temperament och en egen vilja som gör honom svart i ögonen vid vissa moment, den dag har jag gjort mitt inom Hittehund.

Man får gärna ha åsikter. Men inte nödvändigtvis behöva uttrycka dem i min närhet.
Jag sade glatt till svar när jag fick rådet att avliva Linus att "Det är ju inte du som behöver leva med honom, det drabbar ingen annan än mig själv". Jag fick inte så mycket svar på det.

Jag struntar blankt i ett råd som ges utifrån en annan persons smärttröskel, utifrån den personens referensramar utifrån hennes värld och erfarenheter. Men det irriterar mig. Jag är jäkligt krass när det gäller att våra hundar ska vara omplaceringsbara, och de som har beteenden som man måste närma sig på rätt sätt, att de får rätt människa för uppgiften, eller ingen alls.

Den här hunden har mig, och jag ser inte fram emot att påbörja en ny kur antibiotika och steka köttbullar och grytbitar om morgonen, att ge örondroppar morgon och kväll, att se till en kronisk öroninflammation som har gjort honom mindre utplaceringsbar. Men Linus har mig, och jag har en enkel utväg om jag skulle vilja. Men med den livsglädjen och med den tilliten han visar, hans energiska slickande på mina smalben så snart han anar bar hud, fösandet varje gång jag reser mig från datorn och hans huvud vilar på mina fötter, hans trofasta inkallningar i skogen varje dag, han ger mig inget val.

En uppfödare födde upp hunden - när han blev hemlös var den uppfödaren totalt oanträffbar. Kanske tycktes det att han skulle avlivas men man kunde inte uttrycka det? Bekväma utvägar hos Doktor död.
Nu tyckte nästa uppfödare att han kunde få en spruta.

Jaha jaja.
Den ena föder upp och den andra tar hand om, och vi har nog olika synsätt.
När jag bodde i USA fanns det ett ordspråk som löd:
Dont breed or buy when shelterdogs die"

Nu på måndag har Bo ordnat med en ny trimkontakt som jag ska till, och ny medicin är på väg.

Eller är det någon mer som tycker jag ska AVLIVA Linus?
*morr*
Christine