Idag har vi sagt hej då för sista gången till familjens stora svarta blandras Harley. Han blev nio år gammal. Orsakerna till att vi valt att låta honom vandra vidare är många. Den största anledningen som gjorde att vi inte kunde vänta längre är att Alva börjar krypa och vara mer och mer på golvet nu. Harley vaktade henne intensivt trots att vi verkligen försökt få bukt med det.

En incident som fick oss att tänka till hände för en dryg vecka sen. Sam hade skadat tassen och jag skulle sätta på honom en sko. Jag gjorde något med tassen så att Sam pep till och Harley flög då på Sam och bet honom över huvudet och örat. Det var inte så att vi behövde åka till veterinären med Sam, men det blev bitsår. Varför Harley attackerade kan vi bara spekulera i, men med tanke på att han hörde och såg dåligt så tror vi att han missuppfattade situationen.

Vi kunde helt enkelt inte vänta tills han missförstod en situation med Alva inblandat. Kanske hade hon dragit Sam i örat så han pep och Harley hade gett sig på Sam, men hade Alva kommit undan eller hamnat mellan dom? Om Sam hade passerat Alva på golvet på väg till något annat, hade Harley tagit Sam då? Det går inte att leva med oron att Sam ska bli attackerad på grund av att Harley vaktar och Alva kan hamna emellan.

Det känns alldeles för jävligt att behöva ta bort honom, men hans kropp började säga ifrån och hörsel och syn var dålig, så kanske hade han fått ett halvår till annars.

Jag hoppas att detta kommer att göra Sam gott. Hundarna har inte kommit särskilt bra överens senaste tiden. Harley har morrat på Sam så fort han närmar sig och det gör naturligtvis Sam osäker här hemma. Morrandet bottnade säkert i att Harley märkte att sinnena började svika honom och han blev osäker och ville hålla Sam på avstånd. Hur som helst så hoppas jag att vi får frid och fröjd här hemma nu och att Sam kan mogna till en självsäker och lugn hane.

Harley lämnar ett stort tomrum efter sig och vi kommer alltid att sakna honom!