Som jag skrivit tidigare drog vi igång projekt få-Spica-skottokig för ett tag sen eftersom hon sen en tid låst sig på skott genom att sitta och morra och inte kunnat släppa det mystiska ljudet. Det projektet var visst precis lika okomplicerat som Spicas inställning till livet: antingen så gillar man en sak (som i de flesta fall) eller så ogillar man den, men det som tillhör den senare kategorin kan fort ändra etikett bara man får konkreta bevis på att man har fel uppfattning. De två första gångerna vi sköt för henne kastade hon ett par misstänksamma blickar kring sig när hon kom fram till skytten (mig) för att leka. Därefter följde två gånger när hon sprang utan tvekan i full fart för att hugga kamptrasan. Vi vidareutvecklade leken i förrgår genom att låta henne springa till en annan skytt än mig och det var sak samma för Spica så ikväll provade vi istället att gömma skytten och låta henne stanna hos mig och leka istället för att springa mot ljudet. Jag var inställd på att det skulle bli svårt att få henne att inte låsa sig mot riktningen för skottet såpass gasad som hon varit de senaste gångerna vi skjutit. Vi lekte en kortis innan jag blev stående passiv med Spica i skogen och när skottet gick hann jag inte ens reagera själv innan Spica satt fast i kamptrasan jag höll i handen, galet ruskandes och morrandes. Tydligen har hon bestämt sig för att ljudet är startsignalen för lek och var inte det minsta intresserad av att kolla av var skytten fanns någonstans. Nu gäller det "bara" att skapa lite ordning och reda också så att man inte har en galen kelpie som har kamplek med mina kläder när hon hör skott.  Känns gryyymt bra i alla fall, underbara lilla Spiggen!

Aika's got a gun

Lilla åsiktsmaskinen som har odlat grymt mycket päls nu under sommaren

Idag påpekade Lisa att Aika börjar se gammal ut. Nähä? Hittade den här gamla bilden på en unghunds-Aika och får väl kanske erkänna att lite har förändrats, typ nåt litet vitt strå eller sådär. Men samma fina på insidan. 

Liten

Lite mindre liten bara

Många tårar har trillat idag för Malins skull som har behövt säga hejdå, vi ses senare till sin älskade Rebell (Aikas halvbror). En hund som hunnit göra ett stort intryck hos mig under sitt alldeles för korta liv. Hur ont det måste göra för Malin kan jag inte ens föreställa mig.

Jetlaggad utav bara helvete och ungefär lika pigg som ett lik är jag nu hemma från USA. Vi har haft helt underbara dagar i Georgia och Florida och är det något drag som är särskilt framträdande hos amerikaner är det att de flesta är så otroligt öppna, trevliga och hjälpsamma. Hundmässigt blev jag inte särskilt imponerad; man kan ju tycka att ett så välutvecklat land som USA borde ha kommit längre i sin djurhållning. De flesta hundar av större modell vi mött bär stackelhalsband och i butikerna marknadsförs idiotiska produkter som elhalsband och mattor med gräsliknande underlag att använda som hundtoalett inomhus. Ute på landsbygden verkar folk ha väldigt dålig koll på sina hundar och pappa har hittat flera ihjälkörda hundar längs vägarna när han joggat. Folk verkar inte bry sig. Massa gånger har han träffat på hundar som rusat ut skällande från gårdarna och slått följe med honom längs vägen utan att några ägare synts till. En gång fick han bära tillbaks en hund som absolut ville följa med honom längs den dånande motorvägen. Däremot säger han att han aldrig känt sig det minsta hotad av några av "vakthundarna" utan att allihopa varit vänliga, balanserade hundar. Det är bilden jag också fått; att de flesta hundarna verkar väldigt harmoniska, lugna och snälla, utan att vara "calm submissive".

Mina egna fyrbenta har det då inte gått någon nöd på. Spica har ägnat sig åt massa sånt här och Aika åt sånt här. Tack igen Annette och Julia för att ni sett efter mina skyddslingar!  Imorgon blir det rivstart med hundträning igen; spår och lydnad med Sara. Najs!

Pappa gick i mål på Tybee Island, Georgia efter 550 mils löpning över kontinenten på 101 dagar

Falsk spägghuggare på SeaWorld i Orlando, Florida

Vi klappade på delfiner

Nils, pappa, Erik, Olof och jag i solnedgången på Daytona Beach, Florida

Nu sätter jag mig snart på ett plan för att flyga över till det stora landet i väster. Jag och mina bröder ska nämligen till Georgia och Florida för att supporta pappa som springer i mål efter att ha ensam joggat över hela kontinenten i sommar. Under tiden ska Aika på semester till Julia och Spica röra om i grytan hos Annette. Bättre hundvakter än så går ju inte att hitta så någon nöd på mina flickor lär det inte gå.

Vill ni nå mig; släng iväg ett mejl eller meddelande på fejjan. Hemma igen den 25:e!

Hanna och hennes nya lille Hobbe från Tyskland får pryda dagens blogg. Har ni sett någon gulligare liten fluffis liksom?

Igår förmiddags kom hundarnas uppfödare Anna hit på snabbesök för att ordna vapensmuggling från Boden till Stockholm i form av 6mm startpistol som jag ska låna. Den som ska pangas för är den lilla grå hunden som fått en fix idé om att skott är skumma och något man inte kan lita på. Hon är inte direkt skotträdd och har aldrig visat några tendenser till flykt men istället blir hon rätt låst och fixerad vid riktningen till ljudkällan, sitter och morrar och har svårt att släppa det hela. Vi har varit på "traditionell" skotträning men för varje skott hon hört verkar det som att hon bara förstärkt känslan hos sig själv trots att vi stått på lååångt avstånd och jag har försökt sysselsätta henne under tiden. Ingen habituering där inte, smällandet måste ju helt enkelt vara misstänksamt eftersom ingen ger sig till känna som den skummis som skapar det konstiga ljudet.

Planen är nu att motbetinga smällarna genom att göra Spica skottokig. Vi sköt ett skott för henne igår och jag och min kompis sköt ett idag. En medhjälpare håller Spica i kopplet medan jag hetsar henne på en leksak, går iväg en bit och smäller av pistolen. I samma stund som det smäller springer medhjälparen och Spica till mig där det blir världens party med en massa lek. Det har sett riktigt bra ut de här första skotten och med lite regelbunden träning tror jag nog att vi ska kunna få en Spica som går i taket av glädje varje gång det skjuts. Därefter gäller det ju förstås att lägga på lydnad och få henne att inse att man måste göra det matte bett en fokusera på innan man får det där superroliga men det är ett senare besvär. Tills vidare är det pangparty som gäller alltså.

Bild från februari plåtad av Malin. Visst ser hon för härligt klurig ut, lilla Spica?