I måndags var det dags för mig att följa med sambon ut på vakjakt. Vakjakt på vildsvin. På med dubbla underställ, varm tröja, rejäla vinterskor och ovanpå det skoteroverall. Per mummlade nått om att det finns faktiskt en gasolvärmare i vakkojan. Man behöver inte se ut som en michelingubbe. Han gav mig även tydliga instruktioner om att man måste vara TYST när man vakar. *gulp* Kändes som en utmaning.

Givetvis var det snöoväder när vi begav oss ut, men vi kom fram till åteln utan några bekymmer. Kröp in i kojan och Per tände gasolvärmaren. Slog oss tillrätta och spanande ut över hygget och åteln. Kändes riktigt mysigt. Snön yrde utanför och gasolkaminen värmde oss ordentligt. Nästan så att jag funderade på om jag tagit på mig för mycket kläder?!

Mysfaktorn fortsatte att vara hög, men plötsligt började det spraka betänkligt i gasolkaminen, sekunden senare slog det upp rejäla lågor!! Jag flög upp, tjötväste (det var ju det där med att vara tyst) UT UT UT. Per väste tillbaka Lugn, lugn, lugn. Jag såg hur lågorna slickade väggen på vakkojan och var helt övertygad om att min sista stund var kommen. Inte kunde jag ta mig ut heller för stol, gasolkamin =lågor och Per var i vägen. Per kastade sig ner och försökte vrida av gasen. Efter x antal misslyckade försök fick han av gasen och lyckades släcka värmaren.

Herregud.. snacka om adrenalin påslag. Efter detta tumult så var både jag och Per övertygade om att vildsvinen var minst en mil bort vid det här laget. Men vi satte oss ner.. nu i en snabbt avkylnande koja och jag var glad över mitt klädval.

Spanade vidare ut över hygget, kände nästan att john blund var och hälsade på. Men så.. tre mörka skuggor som närmade sig åteln! Jösses vad snabba dom var. En snabb titt på åteln sen försvann dom bara för att halv minuten senare komma fram igen.

Jag har en gång tidigare sett vildsvin, men då sprang dom bara över vägen och försvann på ängarna. Men det var otroligt häftigt att titta på dom när dom rörde sig på åteln. Snabba och vaksamma, tog lite bröd, sprang undan, kom fram och tog lite mer bröd igen. Tittade man på deras rörelseschema så såg dom nästan ut som stora råttor!

Det var en sugga och två årsgrisar. Suggan var GIGANTISK, jösses... trodde nog inte att dom var SÅ stora.

Hur som Per sköt, han tyckte att det kändes som ett välplacerat skott, men grisen gick ändå iväg. Vi väntade i ca 10 minuter, men sen var vi tvungna att gå ner. Det snöade och blåste fortfarande rejält så om grisen var skadeskjuten var vi tvugna att hitta spåren så fort som möjligt. Ringde även och förberedde ett erftersöksekipage i fall grisen inte skulle vara död.

Jag kan säga att jag var inte kaxig när vi klev ner ur vakkojan och gick fram mot åteln. Smög bakom Per och frågade i alla fall fem gånger om studsarn var laddad och skjutklar. Hittade spår och blod vid skottplatsen, givetvis ledde spåren in i skogen och rakt in i det täta. Huua...

Smög i spåren ett tiotalmeter och givetvis började min lampa ge upp. Tät granskog och man hade väl sikt på ungefär två meter. Försökte lysa så gott det gick, Per hade som tur var pannlampa och jag smög vidare bakom honom. Nästan så att jag önskade att Hajen hade varit med.

Efter knappa 100 meter så hittade vi grisen. Skottet hade tagit perfekt och ändå hinner dom gå så långt?! Vilka djur. Nu återstod den mindre enkla uppgiften att dra fram grisen till bilen. Gick först tillbaka till bilen och lämnade av gevär och ryggsäck. Sen insåg jag att jag skulle behöva dra av mig lite kläder. Grisens vikt uppskattades till ca 70 kilo. Och att dra en 70 kilos gris visade sig vara fruktansvärt jobbigt.

Grisen var ju som en betongklump. Dom 100 meter upp ur skogen var fruktansvärda. Slet, drog och kämpade. Behövde en paus på vägen ut ur skogen och två pauser till innan vi var framme vid bilen.

Jag förstår att grisarna behöver skjutas av. Dom förökar sig otroligt snabbt och kan förstöra stora områden med grödor. Men.. jag tycker ändå att det är jobbigt att gå där och se allt blod och se att dom faktiskt hinner springa 100 meter trots att skottet var bra. Man går i spåren och ser blod i snön, på träd och stubbar. Man ser att grisen har snubblat, rasat in i några buskar, men ändå tagit sig upp och vidare. Vilken otrolig levnadsinstinkt. Min empati för djur är väldigt hög, jag är ju vegetarian och har varit det i många år. Sen är jag inte blödig på det viset, har vuxit upp i en jägarfamilj, varit mycket i laggård, sett döda djur och varit med på styckningar.

Hur som så ska jag tänka mig att åka ut framåt vårkanten och bara sitta och titta på dom. Otroligt fascinerande djur!

Dock var äventyret inte slut där. Efter att grisen var urtagen och upphängd var det dags att bege sig hemåt. Skönt tyckte jag, det blev ju inte så sent ändå. Väglaget var dåligt, men vi tog oss ändå till ekholmen innan bekymren började. Först stannade vi och hjälpte grannen, han hade kört fast på sin uppfart. När vi står där och puttar så ringer Christian (en kompis som har bott hos oss en vecka) och berättar att han har kört fast.

Vi bor ju på slutet av en liten grusväg. Runtomkring har vi bara ängar så det driver nått fruktansvärt. Det fanns inte en möjlighet att ta sig hem. Bara att åka ner och hämta traktorn. Per drog loss Christian och plogade vägen. Helt slut kom jag i säng vid tolv tiden...