Tankeverkstad

 

Våra valpar är ett par dagar, de växer, piper, äter och tas om hand av sin megaduktiga, ansvarsfulla och mycket kärleksfulla mamma.

Mamma Esther städar, matar och tar hand om sin stora barnaskara på bästa sätt. Hon tittar vänligt, men bestämt på oss tvåbenta, och tycker mest att vi är i vägen när vi sitter inne hos henne och drömmer oss bort medan vi tittar på hennes små, och funderar över vad livet kommer att ha i sin framtid när det gäller dem.

Tar vi fram kameran blänger hon på oss, och jag kan se att hon tycker att vi skall gå; ” har du inga egna ungar att fotografera?” ”Har du inget vettigare att företa dig än att hänga här?” . Och det har jag ju, men valpar är speciella. Små, små underverk med ett helt liv framför sig. Det är ju faktiskt fascinerande.

 

Häromdagen åt jag lunch med goda vänner, och valparna fick sin första present – två fina grodor att bita/slita/dra i när de kommer upp på benen. Vi ville såklart föreviga de små med sina leksaker, ett tilltag mammahund inte uppskattade. Hon puttade undan grodan, och försökte lägga sig längre bort från det störande momentet. Ganska gulligt. Vi gav upp, lämnade den lilla hundfamiljen i fred, och gick ut i solen och fotade resten av Vita Husets hundgäng istället. De var betydligt mer medgörliga:-)

 

 

Jag sover på min mammas fot...

 

 

Och drömmer om mjölk...

 

 

Mmmmmmm, gott!

 

 

Svart Prinsessa

 

 

Sussa med en trygg mamma är bäst

 

Presentgrodorna - Tack Mia!

 

 

Kan någon ta BORT grdan, tack!

 

 

Ord är överflödiga.

 

 

SOMMAR!!

 

 

Nästan hela ligan samlad.

Meddelanden (0)

Jag har surfat runt lite, läst och funderar kring en sak som flera –tyvärr- uppfödare skriver om. De skriver och utrycker åsikter om att de skall gå ur vår rasklubb och att de på grund av detta bland annat inte heller skall ställa ut mer på klubbens specialer.

 

Varför klubben är så negativ för dem vet jag inte riktigt, men jag kan tro att man inte är positiv till hur andra aktiva människor är och hur klubbens sköts och arbetas med?

 

I min värld är inte ensam stark, jag tror absolut att vi uppfödare behöver vara flera för att kunna få fram bra hundar. Det går liksom inte att avla själv, för förr eller senare behöver man andras blodslinjer.

För mig är det också så att vi uppfödare har ansvar, men även våra valpköpare och alla rasentusiaster har ansvar.

Vi har ansvar för våra hundar, ansvar för den ras vi älskar och har valt att leva med. Vi måste se till att vi avlar och handhar våra hundar så klokt som möjligt.

 

Och jag tänker att vi uppfödare har ett stort ansvar för rasens framtid. Vi har ansvar för att våra valpköpare engagerar sig, och arbetar för vår ras bästa. Jag är övertygad om att den enskilda inte kan göra detta ensam, utan vi arbetar bäst tillsammans och för detta arbete behövs en klubb. En rasklubb.

Det är så enkelt att bara sätta sig ned med armarna i kors och tycka att ”alla andra” är korrupta, dumma, insnöade och gör ett dåligt jobb”.
”Lika bra att gå ur klubben”

 

För mig är det självklart att vi uppfödare skall ingå i våra rasklubbar, försöka entusiasmera våra valpköpare att även de delta, och inte minst, försöka samarbeta för våra ras skull.

 

För mig är det självklart att alla som är engagerade i en ras skall vara med i dess rasklubb och stötta den ras och de djur man valt att leva med. Endast tillsammans kan vi påverka, inte genom att stå vid sidan om.

 

Välkommen att delta, jobba och ha kul tillsammans med andra i DIN ras klubb! 

 

Meddelanden (2)

Nu är vi här!!

 

LÖRDAG

Så var det dags, dagen D vi alla väntat på. Esthers valpar ville ut, och vi ville ju så gärna träffa dem!

 

Förstås hade de valt min sedan länge inplanerade utställning, den stora och titelbehängda Svenska Vinnarutställningen i Avesta. Jag insåg snabbt att det skulle bli en hemmahelg, och efter att ha hängt läpp ett tag, bestämde jag mig för att ”vad är väl en bal på slottet….” När jag väl tagit beslutat att stanna hemma, stannade också Esther upp och av, och ingenting verkade vilja hända…? Efter en lång dag och en lååång väntan kom så den första lilla älsklingen strax före midnatt, precis när jag tänkt gå och lägga mig. Typiskt, då blev det inget sova av, det förstod jag snabbt.

 

Sofia var med och väntade. Hon blev trött och vilade lite.....:-)

 

Natten blev lång, och den fylldes på i sakta mak, en liten valp såg dagens ljus, eller rättare sagt nattens mjuka sken, ungefär varannan timme.

 

Här har bara en liten valp kommit, men många fler är på väg

 

SÖNDAG

Mamma Esther jobbade på, hon var jätteduktig, och visste precis hur hon skulle göra. Tidig morgon hade hon ett fint knippe babysar, och lite senare, vid åttasnåret hade hon hela åtta barn. Vi var dödströtta, men att sova var förstås inte att tänka på, den uttänjda dobermamammamagen var fortfarande inte tom, det såg jag, och när ingenting hände bestämde jag mig för att naturen låtit Esther få en vilopaus.

 

De förstfödda åttlingarna

Men den här vilopausen tog liksom inte slut, och efter några timmar av vila och småvärkar började jag bli orolig. Vi ringde och varskodde vår veterinär att vi var på väg in, packade ner valparna i en låda och baxade in oss alla i vår bil och anlände mitt på dagen till vår djurklinik.

 

Esther blev röntgad (att få upp en högdräktig, mitt i födandet, dräktig tik på röntgenbordet, på rygg dessutom är en pärs, jag var dyngsvettig!) och man konstaterade att hon hade fyra valpar kvar i sin mage.

En låg fel, den hade inte hittat vägen ut, utan åkt in med huvudet i nästa livmoderhorn och låg nu som en stoppande boomerang i Esthers mage. Suck, jag förstod att vi skulle få öppna henne.

 

Vi fick komma tillbaka in på rummet, och Esthers mage rakades, hon fick en kanyl i benet och så fick hon pussa lite på, och mata sina åttlingar, innan hon fick komma in på operationsavdelningen.

Strax innan operation

Med vetskapen om Esthers mamma, som tragiskt omkom i samband med ett kejsarsnitt var jag väldigt nervös, och jag lyckades nog skrämma upp veterinären också, som trots att han är en av landets mest rutinerade kirurger, arbetade med blixtens hastighet, och svettades värre än värst. Han gjorde dock ett bra jobb, och de tre överlevande valparna lämnades över till mig för avnavling, torkning och slungning. De piggade på sig snabbt, och när det var klart tog jag med mig de tre små in till syskonen medan vi väntade på mamma Esther som skulle sys och inte minst vakna innan hon fick komma till oss.

 

Innan Esther fick komma till sina små måste hon tvättas av och vakna efter sövningen

 

På seneftermiddagen vacklade Esther in till sina elva små barn, och efter att vi sett att alla mådde bra, fick jag den stora äran att betala (jösses – det är ju veterinär man skall bli!!! 26 000 kronor kostade kalaset, det är TUR att det finns försäkringar!!) och sedan styrde vi kosan hem.

 

Här ligger vi och väntar på att mamma skall vakna...

 

Strax efter middagstid rullade vi in på gårdsplanen, och vem som var tröttast vet jag inte, men jag kan säga att jag inte längre hängde läpp för att jag missat en utställning, nu hägrade sängen….

 

Vi installerade den lilla familjen, rastade den nyopererade och lite oroliga mammahunden, bäddade åt valparna och tvättade av oss blod och övrigt vi fått under de två dygnens händelser.

 

Två små nyfödda rumptroll. En svart och en brun, knappt torra i pälsen, redo att möta livet

 

Klockan 23:00 bäddade jag ner mig på en madrass för att sova bredvid den nyblivna hundfamiljen, som fortfarande var ganska orolig. Åtta av babysarna åt och sov, men tre –de snittade valparna- var oroliga, hasade sig hit och dit medan de hela tiden skrek med hesa ioch utdragna röster. Inget deras omtänksamma mamma eller jag gjorde, hjälpte, och av den efterlängtade sömnen blev det väldigt lite.

 

Små, nya och helt oförstörda fötter...

MÅNDAG

Troligtvis var bebbarna påverkade av narkosen, och dagen efter var de också lugna och betedde sig som resten av sina syskon.

 

Mamma Esther tvättar, och tvättar och

..... tvättar.

 

TISDAG

Åkte vi tillbaka till veterinären för att ta blodprover och checka att Esther mådde bra och inte skulle få problem efter operationen.
Hon rakades igen, nya blodprover och sedan snabbt hem till de små. Resultaten fick jag per telefon, och allt vara fint, ingen blödarsjuka eller annat konstigt felades vår duktiga mammahund. Skönt!

 

Liten Brun....

 

Liten svart....

 

Meddelanden (11)

 

När det inte funkar som man vill är det skönt att ha tankarna åt det positiva hållet. Ibland funkar det, ibland inte. Just nu tröstar jag mig med att titta på våra andra två kullar siameser/orientaler, och de är sååååå söta!!

 

Här är vår D-kull e Jean Dark Aladdin, med mamma Jean Dark Yan Lin

 

Röd pojke

 

 

Svart pojke

 

Blå hona

 

 

 

Meddelanden (4)

Idag är jag trött, otroligt trött. Älvan, vår stolthet, snygging och bästaste siamesdam, blev ju äntligen dräktig, och stolt, oroligt och nervöst har vi följt hennes ökande magomfång med spänning och otålighet.

Vi har planerat för de små, tänkt hur de skulle bo och inte minst planerat för en förhoppningsvis lovande liten fröken för oss att behålla.

 

Vi har väntat och väntat och väntat. Och så, igår på min lediga dag förstod jag att något var på gång, och den sedan länge inbokade islandshästridningen med döttrar och goda vänner blev inställd för min del. Men så är det att vara uppfödare. Jag tillbringade dagen med städning, lunchlagning till hungriga tillbakavändande ryttare och mest av allt, träsmak i baken av all stillasittande i en obekväm ställning på golvet, bredvid Älvans bolåda.

 

Inget mer än blodblandade flytningar och en kurrande katt hände, och efter många timmar insåg jag att min födelsedagspresent –ett besök på Globen för att lyssna på Whitney Houston- plötsligt nu också var hotat. Det kändes betydligt värre än att inte få hänga med på ridturen..

 

Turligt nog trädde äldsta dottern in som en räddande ängel och erbjöd sig vara kattvaktbarnmorska.

 

Nu hann vi dock hem, med ännu mera vänta, även om vi förstod att det var på G, eftersom Älvan hade ordentliga krystvärkar.

 

Efter en evighetslång väntan, fick jag tillslut dra ut en motsträvig unge med huvud stort som jag vet inte vad vid 03:00 tiden, och stackars Älvan, som vi alla, nog trodde hon skulle gå itu, drog en lättnadens suck. Den lille hade en rejäl svullnad och en kraftig blåtira mitt på huvudet, och kändes trött och seg. Kanske inte så konstigt, men en sådan entre till jordelivet….

 

Den siste dottern gick så till sängs, och jag tog två timmars slumrande, med ett par avbrott för att kolla hur det hela fortskred.

Det gjorde det egentligen inte alls, och så fort vår veterinärpraktik slog upp dörrarna i morse var vi där med vår lilla mamma och hennes förstfödde son.

Jag hade en intervju som inte gick att boka av, och tacksam över skolans tidiga sommarlov och vår underbara dotter som stannade på kliniken för att hjälpa till, åkte jag hem för att svara på tusen frågor om uppfödning och delta i bildtagning. (Jag såg mest ut som ett mosat päron)

 

Nöden har ingen lag, och när operationen var klar bad jag att få ta slutet av intervjun i bilen medan vi hämtade Älvan och hennes två små söner – den tredje blev änglakatt innan han ens hann dra sitt första andetag…

 

Allt har sitt slut, även denna dag, och nu stundar natten, med varannan timmes matning och koll av de små nya.

Uppfödning är sannerligen inte glamoröst…….

 

Idag är jag trött, otroligt trött. Älvan, vår stolthet, snygging och bästaste siamesdam, blev ju äntligen dräktig, och stolt, oroligt och nervöst har vi följt hennes ökande magomfång med spänning och otålighet.

Vi har planerat för de små, tänkt hur de skulle bo och inte minst planerat för en förhoppningsvis lovande liten fröken för oss att behålla.

 

Vi har väntat och väntat och väntat. Och så, igår på min lediga dag förstod jag att något var på gång, och den sedan länge inbokade islandshästridningen med döttrar och goda vänner blev inställd för min del. Men så är det att vara uppfödare. Jag tillbringade dagen med städning, lunchlagning till hungriga tillbakavändande ryttare och mest av allt, träsmak i baken av all stillasittande i en obekväm ställning på golvet, bredvid Älvans bolåda.

 

Inget mer än blodblandade flytningar och en kurrande katt hände, och efter många timmar insåg jag att min födelsedagspresent –ett besök på Globen för att lyssna på Whitney Houston- plötsligt nu också var hotat. Det kändes betydligt värre än att inte få hänga med på ridturen..

 

Turligt nog trädde äldsta dottern in som en räddande ängel och erbjöd sig vara kattvaktbarnmorska.

 

Nu hann vi dock hem, med ännu mera vänta, även om vi förstod att det var på G, eftersom Älvan hade ordentliga krystvärkar.

 

Efter en evighetslång väntan, fick jag tillslut dra ut en motsträvig unge med huvud stort som jag vet inte vad vid 03:00 tiden, och stackars Älvan, som vi alla, nog trodde hon skulle gå itu, drog en lättnadens suck. Den lille hade en rejäl svullnad och en kraftig blåtira mitt på huvudet, och kändes trött och seg. Kanske inte så konstigt, men en sådan entre till jordelivet….

 

Den siste dottern gick så till sängs, och jag tog två timmars slumrande, med ett par avbrott för att kolla hur det hela fortskred.

Det gjorde det egentligen inte alls, och så fort vår veterinärpraktik slog upp dörrarna i morse var vi där med vår lilla mamma och hennes förstfödde son.

Jag hade en intervju som inte gick att boka av, och tacksam över skolans tidiga sommarlov och vår underbara dotter som stannade på kliniken för att hjälpa till, åkte jag hem för att svara på tusen frågor om uppfödning och delta i bildtagning. (Jag såg mest ut som ett mosat päron)

 

Nöden har ingen lag, och när operationen var klar bad jag att få ta slutet av intervjun i bilen medan vi hämtade Älvan och hennes två små söner – den tredje blev änglakatt innan han ens hann dra sitt första andetag…

 

Allt har sitt slut, även denna dag, och nu stundar natten, med varannan timmes matning och koll av de små nya.

Uppfödning är sannerligen inte glamoröst……

 

 

Meddelanden (1)

 

 

Ju mer jag rört mig i hund och kattkretsar hör jag hur många vi är som har fyrbenta vänner som är disponerade att utveckla hjärtfel. På dobermann (men även tex grand danois, s:t bernhard, irländsk varghund, new foundland, leonberger, irländsk setter mm mm mm) och sphynx hittar vi tyvärr alldeles för många drabbade djur.

 

Jag –och många med mig- hoppas hårt på veterinärernas arbete att hitta ett DNA test som kan hjälpa oss uppfödare och rasentusiaster att jobba mot de hemska hjärtsjukdomarna DCM och HCM.

 

Under tiden har jag beslutat mig för att hjärtscanna så många av våra avelsdjur jag bara kan, och jag hoppas såklart att flera med mig vill vara med. Jag är väl medveten om att de hjärttesterna vi har inte ger någon garanti för friska djur, längre än kort tid i taget. Både HCM (katt) och DCM (hund) kan utvecklas på kort tid, och är riktigt fula trynen, som kan dyka upp kort tid efter ett djur blivit friscannad.

Mitt tanke är ändå att vi kanske kan hitta mistänkta djur, och utesluta dem ur aveln innan de gör för stor skada.

 

Tyvärr är det ganska kostsamt att göra detta test, som å andra sidan bara tar ett par tio-femton minuter.

 

Jag har därför hittat en hjärtspecialist som är intresserad att hjälpa till, och vill komma ut till oss på Vita Huset ett par gånger om året och ultraljuda hundar och katter till halva priset.

 

Detta kommer att ske en fredag, jag har inte fått datumet ännu, priset blir 880 kr, och den som vill vara med får boka upp sig på en intresselista.

 

Min önskan och förhoppning är att Du som är intresserad och har raser som är drabbade, vill vara med. Alla som kommer får en egen tid hos veterinären, och resultatens offentlighet är upp till den enskilde djurägaren.

 

 

Vill Du veta mer – kontakta mig - ALLA är Välkomna!!

kennel@jeandark.com

 

Meddelanden (8)

Idag har lilla Emser flyttat, och han såg lite orolig ut när han ändå stolt, åkte ut genom vår grind, på sin nya mattes arm. Stora, mörka tillitsfulla ögon som följde oss människor och säkert försökte förstå vad vi pratade om.

 

Idag är jag en privilegierad uppfödare – Emser flyttar till en härlig, varm och duktig hundfamilj, som dessutom haft hund i över 20 år och från oss är lilla Emser nummer fem i skaran Jean Dark som flyttar in. Det värmer i hjärtat att veta att lilleman kommer att bli högt, högt älskad, varje dag i sitt förhoppningsvis, långa och härliga hundliv.

 

Meddelanden (0)