Monikas pladder

 Hela förra helgen var jag ute och hjälpte till att leta efter min veterinärs hund som är försvunnen. Måndagen den 23 november försvann den från Leif Hokfors veterinärklinik i området Bista i Örebro. På torsdagkvällen fick jag reda på det av en kompis så jag ringde Leif på fredage och frågade vad jag kunde hjälpa till med. Det bestämdes då att vi skulle sammanstråla på lördag morgon.

Jag å min sida ringde två kompisar som är hundförare vid polisen och även dom ställde naturligtvis upp för Leif. Man tänker ju sig själv in i situationen att det kunde ha varit min hund som hade försvunnit och då vill man ju naturligtvis ha hjälp i letandet.

Naturligtvis skriver jag! Det är ju självklart att jag ställer upp för honom för han är en sån person som ställer upp för så många andra. Jag trodde att vi skulle stå på kö för att få hjälpa honom men tji vad jag bedrog mig. Leif berättar att nio av tio klappar honom bara på axeln och önskar honom lycka till trots att dom kanske har fått hjälp av Leif i så många lägen utanför hans arbetstid. Det är konstigt vad egotrippade en del människor är. Vad skulle du ha gjort? Jag hoppas att svaret är att du naturligtvis ställer upp för du vet aldrig när det blir din tur att behöva ha hjälp.

Tyvärr har vi inte hittat henne ännu men hoppet är inte ute än. I morgon bitti samlas vi ett gäng igen och ger oss ut för att leta. Det är naturligtvis många frågetecken som dyker upp. Lever hon? Är hon stulen? Finns hon i närområdet eller har hon gett sig iväg?

Det är i såna här lägen man ser vilka som är ens riktiga vänner och inte.

Här är länken till den efterlysning som vi har satt in.

http://efterlysa.se/efterlysning/446/basset-fauve-de-bretagne